I´m the one that looks most swedish
Dagen har varit:
~ Kensington
~ Parkhäng
~ Välbehövlig ceasarsallad
Jag hade finfina planer på att gå ut och röra på fläsket, skrubba och smörja in mig, dricka te och sen blogga omdet för att skryta hur duktig jag har varit.
Jag kom mig ut, det var mörk. Jävligt mörkt gott folk. Började gå ( har alltid tänkt på det när man har ipoden i öronen och är ute och går.Går man annorlundare då? Känns som man struttar nästan, typ här kommer jag). Efter två kvarter kände jag att jag kanske skulle känna på en av mina stora rädslor här i livet, det vill säga jogga. Sagt (läs tänkt) och gjort. Jag joggade. Rätt länge med. Visade sig sen att det skulle jag ju inte gjort för jag flåsade inget under tiden men i samma sekund som jag slutade så trodde jag att lungorna skulle flyga ur mig.
Väl hemma försöker jag lite "smidigt" komma upp för alla trehundratjugofem trappor utan att väsnas så att lilltjejen inte skulle märka mig ( tusen frågor). Det gick lite segt. Spagettiben anyone? Skutta in i duschen, skrubba, skrubba, skrubba. Men där tog det stopp. Inget smörja och inget te. Inget smörja för jag kan inte hitta min lotion och inget te för att tanken på att palla mig uppochner för helvetestrapporna igen kändes inte så lockande.
Kensington är urmysigt. Alla ni som ska till London tycker jag defenitivt ska ta sig en tripp dit. Inget turisthyp och lagom många affärer inom gångavstånd.
Vi låg i Kensington Gardens jag och syrran. Det var väl igentligen nödvändigt då gårkvällen fortfarande känns. Komma hem runt halv sex är lite lalligt men man blir trötter i hela kroppen. Vi lanvände min nyinköpta herrsjal från H&M som underlag. Även fasst den är ovanligt lång, ovanligt bred och ovanligt fin så räckte den inte riktigt till till våra kroppar. Det fick vi bevis på när vi hade pallrat oss ifrån parken och var på väg in på The Gap. Camilla börjar fnissa och frågar om HON har någor på ryggen. Nej blev mitt svar varpå hon vänder mig om och börjar plocka löv från min kofta. Gu va kul! Snyggt! Verkligen! Men ska man se livet från den ljusa sidan så slipper parkarbetarna kratta den delen av parken.
Oj oj oj....Långt inlägg. Typiskt mig. Antingen inget alls eller allt på en gång.
~ Kensington
~ Parkhäng
~ Välbehövlig ceasarsallad
Jag hade finfina planer på att gå ut och röra på fläsket, skrubba och smörja in mig, dricka te och sen blogga omdet för att skryta hur duktig jag har varit.
Jag kom mig ut, det var mörk. Jävligt mörkt gott folk. Började gå ( har alltid tänkt på det när man har ipoden i öronen och är ute och går.Går man annorlundare då? Känns som man struttar nästan, typ här kommer jag). Efter två kvarter kände jag att jag kanske skulle känna på en av mina stora rädslor här i livet, det vill säga jogga. Sagt (läs tänkt) och gjort. Jag joggade. Rätt länge med. Visade sig sen att det skulle jag ju inte gjort för jag flåsade inget under tiden men i samma sekund som jag slutade så trodde jag att lungorna skulle flyga ur mig.
Väl hemma försöker jag lite "smidigt" komma upp för alla trehundratjugofem trappor utan att väsnas så att lilltjejen inte skulle märka mig ( tusen frågor). Det gick lite segt. Spagettiben anyone? Skutta in i duschen, skrubba, skrubba, skrubba. Men där tog det stopp. Inget smörja och inget te. Inget smörja för jag kan inte hitta min lotion och inget te för att tanken på att palla mig uppochner för helvetestrapporna igen kändes inte så lockande.
Kensington är urmysigt. Alla ni som ska till London tycker jag defenitivt ska ta sig en tripp dit. Inget turisthyp och lagom många affärer inom gångavstånd.
Vi låg i Kensington Gardens jag och syrran. Det var väl igentligen nödvändigt då gårkvällen fortfarande känns. Komma hem runt halv sex är lite lalligt men man blir trötter i hela kroppen. Vi lanvände min nyinköpta herrsjal från H&M som underlag. Även fasst den är ovanligt lång, ovanligt bred och ovanligt fin så räckte den inte riktigt till till våra kroppar. Det fick vi bevis på när vi hade pallrat oss ifrån parken och var på väg in på The Gap. Camilla börjar fnissa och frågar om HON har någor på ryggen. Nej blev mitt svar varpå hon vänder mig om och börjar plocka löv från min kofta. Gu va kul! Snyggt! Verkligen! Men ska man se livet från den ljusa sidan så slipper parkarbetarna kratta den delen av parken.
Oj oj oj....Långt inlägg. Typiskt mig. Antingen inget alls eller allt på en gång.
Kommentarer
Trackback