.

jag tror på ödet. ödet är min ursäkt så fort något skiter sig och jag tror stenhårt på att saker och ting sker av en anledning.

om 17 dagar är jag hemma. då sitter jag förmodligen i Lane och har en klump i magen. jag kan inte hjälpa att jag känner såhär. jag vet inte riktigt heller om jag vill känna på ett annat sätt.

jag kommer fortfarande ihåg den dagen jag kom till London för allra första gången. och då landande vi inte ens i London. då landade vi på Stanstead. det är nog inte ofta man är så glad som jag var då. när vi gick av bussen vid Marble Arch och konkade på våra väskor så kändes London så stort. så oövervinligt och enormt. London är precis lika stort om inte större för mig idag. men det är något över det som gör att det inte känna lika svårslaget längre. man vinner aldrig över London, men man kan komma lite närmre!

ibland undrar jag varför jag känner sådan glädje över allt. är det för att jag är här. är det för att jag gör det jag gör? kunde jag lika järna flyttat till Rom eller Eskilstuna istället? hade det fyllt allt det tomma på samma sätt? är det för att jag har velat OCH agerat?

samtidigt som dagen då jag åker till Heathrow kommer allt närmare och jag inte tror att jag kan vänta längre på att få träffa mamma och pappa och känna Lane igen så infinner sig paniken på det mest obehagliga sätt över att jag faktiskt ska lämna. lämna för att komma tillbaka, sure. men det känns som en evighet. en oändlighet.

hade jag velat vara kvar i London under sommaren? Nej! mina människor är inte här och det är dom som gör London. Eller? är det London som gör dom?

spelar det längre någon roll
jag orkar inte slåss
det är bortom min kontroll
du lämnade mig ensam
och självklart blev jag rädd
min sista gnista hopp var att synas att bli sedd
och jag glömmer bort att andas
för sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld
att synas utan att verka ser enkelt ut på håll
men ajg lever på impuls nu, via fjärrkontroll
men jag sa alltid nej

men ingen hör...