.

Jag har ju inga barn själv. Men jag har tänkt en hel del på när den dagen kommer. Rätt normalt lixom. Då ska jag skaffa Au-Pair. Vare sig jag bor i Sverige, Turkiet eller England. Vi är det bästa som finns ( risk för överdrift? Alla vet ju att Häägen-Dasz är det bästa som finns! ). Barnen får hundra procent uppmärksamhet av oss. Vi ordnar playdates, hämtar och lämar dom dit dom ska/vill och leker med dom. Kan inte Mamma och Pappa göra dett? Klart dom kan! Men efter att ha varit uppe och vänt 38 gånger på en natt för barnen inte sover, jobbat hela dagen och kanske har diverse familjeproblem att ta itu med så kanske dom inte är hundra procent. Dom kan inte ge hundra procent. Ofta är det ( i våran bubbla iallafall) familjer som flyttat från en ett annat land som skaffar Au-pair och då från sitt land. Då får ju barnen höra sitt språk oftare och kanske har lättare för att behålla det.
 
Att anställa någon som kan ge det dom älskar mest av allt för några timmar fullständig uppmärksamhet om dagen verkar plötsligen som en bra ide. Besides, dagisavgiften i det här landet är vidrig. Och då menar jag vidrig.

Slutsats. Au-pairer är som ett vandrande dagis som kommer att bli den som står näst närmast ett barn efter föräldrarna. Nothing wrong with that!