.

Jag har så mycket att berätta. Så mycket har hänt! Överaskningsmiddag, besök av både Jossan och Päron!. Sena kvällar och tidiga mornar!

Men det ända som jag kan få fram är något som hände för flera månader sedan. Jag hjälpte E på hennes gym där hon och några andra hade mini-marknad. Jag var trött, ensam och sjukt kluven. Skulle snart åka till Sverige för första gången på ett halvår och visste varken ut eller in. Jag saknade massa människor och kände mig jätteliten. Ville verkligen hem till Sverige men tanken att lämna det "här" var fruktansvärt. Lämna "allt" och "alla".

Iallafall, där står jag, mitt bland massa överklass människor ( snärta jävlar ) och vilken låt börjar inte spelas om " Crosses". Jose Gonzales liksom. Det tog! Men att börja gråta där och då kändes inte speciellt bra. Smiter ut från gymmet och ringer upp C. Då kändes det lite bättre, eller mycket! Jag kommer inte ihåg vad vi sa, men jag blev människa igen!

Jag tror det var första gången jag "bröt ihop" här. Andra gången ska jag inte prata om.

Imorgon åker Mamma och Pappa hem igen. Och det är konstigt att tänka att nästa gång vi ses, så SKA jag skaffat bostad och jobb här.

"Ibland måste man offra något för att få något"