.

Nu är jag sådär ensam igen. Så jag tänker alldeles för mycket. Alltså jag tror inte ni förstår hur mycket jag saknar mina föräldrar. Jag vet inte om jag kommer palla att träffa dom efter så här lång tid. 6 månader. Ett halvår. Här snackar vi om tjejen som inte kunde betala en hyra utan att mammsen satt brevid. Åh mamma, jag saknar dig! Och pappa med!! Hur fan har jag klarat mig? För jag menar det måste man ju nästan påstå att jag har. Klarat mig!

Men är det inte konstigt? Efter allt jag har varit med om, gått igenom den här våren  så är allt jag kan tänka på det lilla röda huset, den blåa kossemuggen och verandan. Eller det kanske inte är så konstigt ändå. Jag vet inte.

Om ni ursäktar mig. Nu ska jag gråta mig själv till sömns!