.

Mamma har nog hamnat i någon slags förnekelsefas tror jag, För det spelar ingen roll hur man lägger upp det eller vad man säger för så fort jag nämner att vi (jag och syrran) faktiskt SKA flytta till London så vänder hon sig om och går.

Ordagrant!!

Ta idag på Ica bara. Jag är lyrisk som en fjortisfylla över att ha blivit "utvald" av en familj och att vi ska bestämma en tid/dag som vi ska prata i telefon för att se ifall "kemin" stämmer.

- Jag är så sjukt,vidrigt sugigt tänd över att äntligen fått svar ( jag har mina uttryck, jag vet). Samtidigt står jag och skiftar mellan att hoppa som en dåre upp och ner och att göra peacetecken.
Mamma, som i sin tur står mittimot mig, blir helt apatisk. Jag svär blodet rann ur henne.

- Loppfrön. Säger hon och kollar in bland konservburkarna. Har dom loppfrön. Sen går hon. Hon bara går.

Kvar står jag (fortfarande med dagens bredaste leende och peacetecken) och ser ut som en jävla idiot. En tredjedels sekund senare går en kille på typ 5 bast förbi och kollar förskräckt. Jag tror som vanligt  att jag typ blöder näsblod eller något. Men icke för pojken vänder sig upp mot sin mamma och säger.

- Mamma hon pekade finger!