.

Jag saknar Londonlunken. Tempot (som ibland visserligen inte existerar överhuvudtaget), lukterna, människorna, huset,gatorna,bussarna,caffeérna, parkerna, söndagschillen, barnvaktskvällarna, ekorrarna, pubarna, themsen, M&S.

Jag är kluven. Oj vad jag är kluven. Jag vill gråta och skratta. Jag vill springa runt huset samtidgt som jag kämpat med att ens kunna skriva. Jag vill prata och berätta. Men jag vet inte om vad eller hur. Jag vill åka och aldrig komma tillbaka. Varför? Hur ska det här gå? Är det såhär efter fyra månader hur fan är det efter sex månader? Kommer det vara lättare? Svårare? Kommer jag stanna längre?

jag är för trött för att trilskas med sådana här tankar nu. Jag tar det imorgon. Eller nästa vecka.