.

Jag vet inte vad folk tror. Eller vad dom tycker. Men allt är inte alltid en dans på rosor här. Jag har mina dagar, mina stunder då allt är hur jobbigt som helst. Vi har alla våra sett att visa det.
 
Saknaden efter mamma och pappa har hittils vart det enda som fått mig att gråta. Att sakna dom varenda eviga dag tär på en. Konstigt att man ska behöva flytta relativt långt bort för att uppskatta två underbara människor så mycket som dom förtjänar.

Jag sitter här och gråter en skvätt nu. För att jag saknar. För att jag insett hur mycket jag älskar.