.

Trots tidigare inlägg så kan jag inte låta bli att le för mig själv ibland. Det kan vara i kön på Londis ( gud vet hur mycket tid jag spenderar där på en vecka), på bussen, när jag ger Sam välling eller när jag är på väg till Camilla. Jag kan bara komma på mig själv att se sådär psykiskt-sjuk-glad ut.

Varför??

Jo för att mitt i allt kaos som infinner sig i stort sett varje dag har jag det så himla bra. Jag stortrvis och mår BRA. Vardagen är precis som i Uddevalla fasst ändå inte. Den är vanlig fasst så mycket bättre. Mamma och Pappa lyser ju som bekant med sin frånvaro men det går rätt bra ändå. Det är inte så långt kvar innan dom kommer. Vad kan det va... 20-22 dagar kanske.