.

jag får precis allt jag vill ha. men jag får inte det jag behöver. vad behöver jag? vad fattas?

sedans londonland har börjat spela allt större del i mitt förr rätt så fattiga liv så har allt fått ett annat djup. människor kommer och går. man tror inte att man ska klara det. men det gör man. för att man måste sades det förr, nu är det mer för att man vill. man vet aldrig vad morgondagen har att erbjuda. efterfest hos okända eller westfield med någon jag älskar mest. livet tar olika riktingar hela tiden samtidigt som det känns som jag strävar åt samma håll hela tiden.

samma minut jag såg mamma åka iväg med volvon efter att ha lämnat av mig på tågstationen i Uddevalla infann sig ett lugn inom mig. Det är snart 9 månader. lugnet finns kvar.

hur kan man vara totalt nerkärad i stad? en stad som du aldrig kommer få se ens hälften av.

mest av allt är jag tacksam för alla jag har träffat. människor jag inte förstår hur jag klarade mig utan innan.