.

Ellen sover fortfarande. Jag sitter och tänker lite för mycket brevid. På när vi blev instänga i källaren hos Tim. Inte jag och Ellen asså. Inte heller Tim. Det var precis som någon skitdålig B-film. Komiskt! Det jobbiga är väl att det var det. Några halvkassa mail senare och jag måste nog acceptera att det är som det är. Sluta mjölka och hoppas och vara tacksam för det som var.

Konstgit att man kan sakna en person som man aldrig riktigt kände. Det är något skönt med att vara martyr. Att tänka på det som skulle kunna vara även fast det bränner. Ont. Jobbigare att andas, men du slutar inte. Du fortsätter. Det är det närmsta du någonsin kommer komma.